I  februari 2012, hade jag den stora äran att tilldelas Birgit Bonniers Stipendium i franska. Det var jag som satt vid det fina bordet på Nedre Manilla och njöt av att vara den lyckliga stipendiaten. För mig har det här stipendiet haft väldigt stor betydelse. Jag ska berätta hur läget var 2011  och hur det var 2012  när det gäller min avhandling. Ni kommer att förstå hur mycket stipendiet betydde för mig och på vilket sätt.

Jag backar ända till oktober 2009, drygt 1,5 år efter licen. Jag var gravid med mitt andra barn, Liv. I tredje månaden tog min anställning som doktorand slut, och jag stod utan finansiering för avhandlingsarbetet. För att få ihop föräldrapenningen gick jag översättarutbildningen på TÖI med studiemedel från CSN, så att min tidigare doktorandlön kunde ligga till grund för föräldrapenningen. Liv föddes i juli 2010 och jag var föräldraledig i ett år. Efter föräldraledigheten gick jag sista terminen på översättarutbildningen, dels för att få en komplett utbildning därifrån, men även för att få in  lite pengar.
 
Nu har vi kommit fram till januari 2012. Åren går! Jag såg ett ordspråk nyligen som kändes träffande: Le temps, ça ne fait pas des sages, que des vieillards – Tiden ger inga visa människor, bara gamlingar. Min avhandling hade nu vilat i två hela år. Läget var förtvivlat. Utan pengar fick jag på Arbetsförmedlingen höra att det inte fanns så många jobb för en sådan som jag. Jag behövde börja jobba fort och jag sökte alla möjliga jobb. Men ingenting, för vem trodde att jag skulle bli långvarig som t.ex. brevbärare i Haninge? Men jag ville verkligen ha jobbet! Fornfranska, morfosyntax och upplösning av kasussystem står dock inte högt i kurs överallt – det fick jag erfara.
 
Där var jag i februari 2012  när jag tog bussen med mina kollegor till Nedre Manilla för att njuta av en trevlig lunch till minnet av Birgit Bonnier. Ni förstår nog min lycka när motiveringen lästes upp. När jag hörde ordet Alexanderromanen hoppade hjärtat till. I den stunden kände jag att det skulle ordna sig. Jag skulle kunna ägna mig åt avhandlingen igen.
 
Vid den här tiden fick jag möjligheten att undervisa på Institutionen och det tog tid att sätta sig in i och förbereda, vilket innebar att jag inte kunde skriva klart avhandlingen non-stop. Men det absolut viktigaste var att Birgit Bonniers stipendium gjorde det möjligt för mig att återuppta arbetet med avhandlingen på allvar. Det var den extra sparken jag behövde för att bli klar. Förra året stod jag här och lovade att min avhandling skulle bli klar, och bara det är en ordentlig motivation. Ibland är det bra att ha kniven mot strupen för att få saker gjorda. Det har gett resultat: Jag är inne i slutspurten nu. Om 1,5 månad lämnar jag över färdigt manus till min handledare. Nu står jag här ett år senare med ett disputationsdatum: den 8/11!